Hacking, Virus & Spam: Teknik och syfte

Tänk dig ett scenario där du hamnar i ett rum tillsammans med alla de som skapar de jobbiga äckliga virus som plågar våra datorer. Du får önska dig vilket redskap du vill. Alla jag frågat detta har önskat sig någon form av vapen att brutalt misshandla alla hackers med.

Varför denna ilska kan man fråga sig? Eller det kan man faktiskt inte alls, för alla, precis alla, som sysslar med datorer och Internet, har någon gång varit med om virus, spam eller hacking. Och alla som varit med om det vet hur otroligt irriterande och utmattande dessa fenomen är.

Av de tre ämnena som nämnts så tänkte jag fundera lite kring hacking i detta inlägg.
Hackers är en benämning som kan användas i olika fall. Läser man på Wikipedia kan man läsa om olika definitioner. Jag tänker i detta inlägg behandla den definition där man talar om hacking som ett sätt att utnyttja andra datorers kraft och illegalt eller utan medgivande ta sig in och leta/förändra information på så vis.

Det första jag kan säga om hacking är att jag tycker det är oetiskt. Jag finner det väldigt svårt att etiskt försvara ett agerande där man kränker andra individers intergritet genom att nästla sig in i deras datorsystem och utnyttja prestanda eller förstöra/ta information. Jag finner alltså tekniken etiskt omoralisk. Man utnyttjar andra personer kort sagt.

Kan det finnas någon form av försvarbara motiv då? Jag har funderat lite på det, låt oss säga att polisen skulle få möjlighet att hacka olika system (det är möjligt att polisen redan har tillåtelse till detta, dock inget jag vet om) för att kunna komma åt den organiserade brottsligheten. Här skulle man snabbt och lätt kunna ta reda på vilka personer som planerar vad eller ligger bakom vilka brottsliga dåd. Självfallet handlar det här om en integritetskränkning från polisens sida och den etiska värderingen får väl på något sätt mätas utifrån huruvida det är värt att offra får integritet för att få lite lättare att lösa vissa brott.

Personligen tycker jag inte det är värt. Men samtidigt så kan jag tänka mig att i fall där vi talar om pedofili, barnporr och trafficking så är jag mindre säker på om jag helt och hållet står fast vid att det inte alls är etiskt försvarbart med en brottsförebyggande hackingåtgärd. I ett perfekt samhälle där polis fungerar helt som den ska och inte begår felakigheter hade jag nog inte varit emot den sortens brottsförebyggande. Dock skulle brotten man är ute efter inte heller finnas i en perfekt värld, vilket får mig att återgå till min grundtes om att hacking är etiskt fel. Att det sedan kan finnas en etiskt försvarbar tillämpning i viss kontext kan jag även gå dock gå med på.

Detta till skillnad från vissa former av digitalt motstånd där man överbelastar hemsidor för att släcka ner dem. Där är själva tekniken etiskt försvarbar, men agerandet bestämmer sedan huruvida nyttjadendet av tekniken är försvarbar eller inte.

Sist men inte minst vill jag bara posta följande. För er som inte vet så ser en hacker ut så här.

NP: Mogwai - Herod

Fri Programvara: Hur man gör för att lyckas

Jag hittade precis en väldigt intressant sida där man har listat 50 stycken små lektioner i hur man når succé med sin open soruceapplikation. Vissa av historierna var riktigt intressanta måste jag säga. Läs och njut!

NP: Feindflug - Sperrfeuer

Fildelning: Open source bibliotek

För alla dem som känner att saknar någon form av applikation eller programvara och inte riktigt vet var de ska leta så kan följande detta fri programvara-biblioteket vara intressant.
Där kan man hitta mycket intressanta och roliga små applikationer=)

NP: Funker Vogt - Body Count

Fri Programvara: Open Office vs. Microsoft Office

Jag har ända till att jag började på universitetet använt mig utav PC-burkar och kört windows på dessa. Det har inte varit något ställningstagande från min sida, utan snarare därför att det var enklast så och jag hade faktiskt inte särskilt stor kunskap om andra former av operativsystem och tyckte att windows med sina möjligheter tillgodosåg alla mina krav. Likaså gäller många andra produkter som kommer i hand med windows, ett av dessa är office-paketet

Även om jag ansåg att officepaketet tillgodosåg alla mina krav, så tillgodosåg istället inte jag alla dess krav. Vi har flera datorer i hushållet, och man kan inte installera runt officepaketet på alla datorer utan måste skaffa en ny version till varje dator. Det var en kostnad som jag ansåg var lite för dryg och slutsatsen blev att jag levde på wordpad, men andra ord jag levde inte alls i officeapplikaitionsbemärkelse.

Så kom jag efter en tid över ett gmail-konto vilket gav mig möjlighet att arbeta med deras docs (word) och spreadsheats (excel). Det funkade fint, även om båda är lite av betaversioner som har sina små missar och inte riktigt alltid flyter på (samt att de vägrar samarbeta med opera webbrowser). Dock kände jag att jag ville ha något som var lite mer av kvalitet och som dessutom inte sparade all min information till google, så jag fixade ner Open office, som är en fri programvara. Gratis och hur lätt som helst att sätta igång med.

För er som inte använt er av Open office så kan man kort säga att det ser ut och fungerar som microsofts officepaket med några smärre skillnader. De mer avancerade bitarna som att hantera infogade bilder och sådant är inte riktigt lika komplicerade i Open office.

Något som jag tänkt på lite med det här med fri programvara eller open source som det heter på det engelska språket är hur utvecklingen kommer fortlöpa. För vi har ju fleratalet fria alternativ till de flesta stora program idag. Linux med Ubuntu har ju blivit ett väldigt bra alternativ till Windows och andra betaloperativsystem, likadant ser man då på Open office som alternativ till office-paketetet. Det sistnämnda är ju väldigt likt Word och är ju skapat för att vara just en ersättare, och man kan fråga sig huruvida det är rätt eller fel.

Skulle Microsoft kunna gå ut och påstå att det är en produktkopiering och göra det olagligt att skapa såda program, ungeför som skivbranschen gör med upphovsrätt? Men även om man inte gör en exakt kopia så kan man fråga sig om det är schysst att skapa något som liksom ersätter en annan produkt. Vi har ju massvis med anställda på exempelvis Microsoft som jobbar med att utveckla program och så kommer det några bohemer och skapar en liknande produkt som de släpper gratis!?! Är det verkligen så snällt? Tänk om alla bolagen går under och utvecklingen stagnerar då ingen kommer kunna komma på ”originalprogrammen”?

Det är funderingar som jag inte oroar mig för. Jag tycker inte att det är något fel på att folk erbjuder att göra saker gratis. När man börjar klanka ner på folk som gör värdefulla saker gratis, så tycker jag det börjar kännas väldigt skumt. Att utvecklningen skulle stagnera tror jag inte heller. Det finns ständigt ett behov och en efterfrågan efter nya produkter, det kommer också alltid att finnas folk som är villiga att tillgodose dessa behov och denna efterfrågan

Det ultimata vore ett Internet där man genom samarbete och välvilja hela tiden skapara förbättringar och förfiningar för ökat informationsutbyte och kontakt. Fri programvara är ett litet steg på vägen anser jag.

NP: Funker Vogt – This World (Made of Battlefields)

Fri Programvara: Av användare, för användare

Fri programvara är något som blir allt mer populärt och pratas mer om nu för tiden. För de som inte vet vad fri programvara innebär så är det programvara där källkoden är öppen för alla att titta igenom och eventuellt ändra lite i efter egna önskemål. Därav namnet ”fri” programvara. Programvaran är tvärtemot vad ickefria programvaror är fritt att använda hur man vill.
Därtill tillkommer en del regler så som att skaparen av programmet skall finnas nedskriven och att
programvaran är förbjuden att ta någon form av copyright på. Mer om dessa regler kan man läsa i magnus underbara blogg.

Jag personligen gillar fri programvara. Väldigt mycket faktiskt. Till den grad att jag anser att det är ett jättegenombrott att det blivit så omtalat och utbrett som det är idag. Tekniken utvecklas och även om den många gånger nyttjas till tråkiga saker, så är fri programvara en utveckling som jag finner glädjande.

Jag har svårt att finna något egentligt etiskt dilemma i fri programvara. Idag använder man datorer till i stort sett allting, och vi använder oss av datorerna genom olika programvaror som vi köpt. Alla lisencer och program kostar sedan pengar. Det finns ju en efterfrågan och givetvis finns där en möjlighet att tjäna pengar. Fri programvara kommer därför som en frisk fläkt och är väldigt intressant ur den aspekten att det är fritt för användare att modifiera. Man kan säga att genom att studera en speciell gren av ett program som förändrats åtaliga gånger så kan man se vad som verkligen är användarvänligt i viss mån. För här har ju användare som faktiskt användare sig av programmet lagt till det som man saknar, samt tagit bort eventuella onödigheter. Nu finns det väl knappast någon universell användarvänlig modell som funkar på precis alla, men jag vill ändå tro att sannolikheten för att skapa funktioner som verkligen behövs och som är utfomrade på ett sådant vis att de verligen är användarvänliga blir större när användare själva får utföra utformningen.

Sedan kan man diskutera huruvida det faktum att man när man arbetar med fri programvara inte tar något betalt kontra jobba som utvecklare för ett vinstdrivande företag har för inverkan på själva produkten. Att fria programvaror skulle vara bättre i användarvänlighetssynpunkt måste ju givetvis inte stämma. Systemutvecklare är ju ändå anställda i för att just skapa en bra och tilltalande produkt, de har (förhoppningsvis) utbildning för att just skapa produkter som efterfrågas med allt vad önskade funktioner innebär. De är även i de flesta fall inställda på att skapa ett program som skall vara så brett som möjligt för att passa in på så många användare som möjligt, till skillnad från en fri programvara där exempelvis jag skapar en funktion som just jag är ute efter. Sedan finns ju alltid en viss garanti. En produkt skapad av ett förega ska ju hålla ett visst mått och inte kunna orsaka skada eller vara disfunktionellt.

Dock är det värt att nämna att fri programvara som framgått ur texten inte är skapat ur ett vinstdrivande perspektiv. Med andra ord så tillkommer inte onödiga funktioner och utfyllnader och utformningar som finns för att så att säga motivera kostnader och annat.

Jag hoppas på en vidareutveckling bland fria programvaror och en framtid där det blir mer självklart att samarbeta över nätet för att skapa så bra och tilltalande produkter som möjligt.

NP: Marconi Union – Northern Stations

Fildelning: Vem är tjuven?

Jag minns en föreläsning där vår eminente och vise föreläsare Mathias Klang påpekade att man inte bara ska läsa blog(g)ar som man ståndaktigt håller med, utan istället utnyttja denna möjlighet till att läsa vad motståndare till ens egen uppfattning i olika frågor skriver. Jag har många gånger testat på detta, och lika många gånger lagt ner det, då jag alltid blir rätt så lagom ursinnig och börjar hytta med näven och svära högt (tack mamma och pappa för mitt öststatstemperament). Denna gången var det då jag läster runt lite om vad folk har att skriva om fildelning som ju är ämnet för tillfället.

Vi kan i media precis som jag i ett tidigare inlägg skrev läsa om fildelning och allt vad det innebär för vårt samhälle. Få pratar om vad fildelning faktiskt är. Fildelning är ett sätt att via Internet dela med sig av saker. Det är precis samma sak som när jag ger en vän en bok, ett papper, en godis eller vad som helst.
Många säger att fildelning är det samma som stöld. Det är en stor lögn. Man kan inte stjäla något från någon som fortfarande har detta något kvar. "Nä, men du får ju något utan att betala för det." brukar motargumentet vara. Något som jag har svårt att förstå. Var i ligger felet i att få något gratis? Att fildelning skulle leda till minskad försäljning av CD eller DVD är bluff och båg. Jag har tidigare visat på undersökningar som säger tvärtemot och jag kommer här att presentera ännu ett forskningsresultat i frågan, från Uppsala universitet. Precis som alla andra oberoende forskningar som behandlar ämnet, så har man kommit fram till att det inte alls är som de stora bolagen påstår i sina interna, mystiska, vinklade rapporter och påståenden.

När jag lånar ut en bok till en vän, är det en olaglig handling? Ja, jag delar ju faktiskt med mig av något som är upphovsrättskyddat. En ännu bättre situation är när jag visar en bok med bilder av en konstnär för en vän, eller spelar en skiva för en vän. Då har ju han eller hon faktiskt sett/hört verket utan att betala för det. Där tycker nog inte många att vi pratar om upphovsrättsintrång. Men vad är skillnaden? Via fildelning kan man nå ut till många fler än vad man kan genom att visa en bok säger genast den enfaldige. Men vad spelar det för roll? Är det just för att man använder Internet som utdelningsmedium som gör det så fel? Det tycker jag är galet.

Vad vill jag då komma fram till egentligen? Jo att man trots avsaknaden av några som helst bevis så har man ändå från skivbolagsunderstödda antipiratbyrån och anda håll fått igenom att fildelning förbjudits på många platser i världen. Med andra ord, man har påtvingat en ny lag utan att ha belägg för den, förrutom att en privat aktör inte gillar något. Från regeringens sida har man lagt sig för marknadens påtryckningar utan minsta lilla tanke på att se över vad det egentligen handlar om. Nämligen rättigheten att få dela med sig av något man besitter. Att dessa nya lagförslag kommer från påtryckningar från branchföretag kan det inte råda några tvivel om. Se bara på polisens tillslag mot Piratbay, där man gick amerikanska intresseorganisationers ärende.

NP: VNV Nation - Honour

Fildelning: Privat Antipirat-polis

Man kunde i början av februari i Dagens Nyheter läsa om ett förslag till ny lagstiftning som man jobbar med på justitiedepartementet. Denna nya lagstiftning skulle göra det möjligt för upphovsmän att få jaga fildelare. Rättighetshavare ska enligt direktivet ha rätt till information om "varors och tjänsters ursprung och distributionskanaler".
Det handlar främst om att privata aktörer ska kunna utöva sanktioner eller andra påtryckningar för att kunna få fram IP-adresser för att på så vis kunna spåra fildelare.
Gladast över detta förslag är givetvis Henrik Pontén och Antipiratbyrån med uttalanden som

"- Man behöver inte besvära polisen. Upphovsmannen kan därmed snabbare tillvarata sin rätt. Och det blir rättssäkert då en domstol bestämmer om IP-adressen ska lämnas ut."

Det jag frågar mig är till viss del lite det som jag skrev om i mitt förra inlägg, kan man verkligen motivera denna hetsjakt? Jag menar tänk på så otroligt stora resurser som läggs i frågan om fildelning, man inskränker gång på gång den enskilde individens rättigheter och motiverar allt med att stoppa fildelning. Något som inte är uppnåbart. Lanserar man en lagstiftning som denna, kommer de som illegalt fildelar snabbt att byta till darknettjänsten, och så var den lagstiftningen helt onödig.

Man kan även fråga sig vad denna sortens förslag kan leda till i framtiden. Ska en intresseorganisation få rätt att själva jaga folk som man misstänker gjort sig skyldiga till något brott? Jag tycker det låter skrämmande och jag förstår inte alls logiken i förslaget.

Jag frågar mig även om det är etiskt försvarbart att komma med förslag som kränker individers privatliv och som tillåter privata aktörer att förfölja och jaga enskilda människor för brott som högst leder till några dagsböter? Hur ska det då bli i fallen med misshandel, våldtäkt och liknande. Ska även privata aktörer få fri lejd att göra sina egna förundersökningar och leta rätt på folk, alternativt söka upp dem för att som Henrik Pontén säger "...inte besvära polisen."
För om vi inte ska "besvära polisen" i vissa speciella rättsliga fall så undrar jag lite vad polisen egentligen ska syssla med.

NP: Cult Of Luna - Waiting For You

Fildelning: Vad är värst?

Jag läste precis ett pressmeddelande från Piratpartiets hemsida, där man skriver att Eu-parlamentet den 25:e april valde att bifalla ett kontroversiell kontroversiellt direktiv som bland annat gör fildelning till grov brottslighet. I praktiken skulle direktivet innebära att Piratpartiet skulle kunna förbjudas då det argumenterar för att piratkopiering är samhällspositivt enligt partiets ordförande Rickard Falkvinge. Eftersom det är en av partiets huvudpunkter så har partiet i praktiken kriminaliserats med den nya brottsrubriceringen "anstiftan till fildelning".

Vad jag vet så måste förslaget komma igenom ministerrådet innan det kan tas i bruk, vilket ju inte gör det säkert att det kommer antas. Men jag tycker det är konstigt att det läggs så mycket energi på just fildelning (förhoppningsvis den "illegala"). Nej förresten, inte konstigt utan förjävligt rent ut sagt. Vi har i Holland exempelvis ett parti som förespråkar pedofili och som skyddas av yttrandefriheten. Därför blir jag lite ledsen att det inte läggs några resurser eller försök till att sätta stopp för sådana här partier istället för Piratpartiet. Nu finns det väl i och för sig inte lika mycket pengar att håva in på att jaga pedofiler, men det undergräver trovärdigheten och respekten för alla politiker.

NP: Agalloch - She Painted Fire Across The Skyline

Fildelning: Dela med sig eller snåla...

...en vanlig fråga får man tåla. Äppelvisan känner nog de flesta människor i Sverige igen, en visa man sjöng ideligen i dagis, förskolor och lågstadieskolor. Frågan är om det i framtiden inte kommer anses som anstiftan till olaglig handling. En av de kanske största ämnena som det diskuteras om idag när man pratar om Internet och dess framgång är just fildelning. Vad fildelning innebär tänker jag inte förklara så jätteingående då jag räknar med att de flesta vet vad det handlar om. Om inte annat så borde namnet "fildelning" inta om något.

Varför har det blivit ett sådant krux om fildelning kan man fråga sig? Tittar man på fildelning som teknik så kan man verkligen undra varför det blir ett sådant snack, då det används av alla Internetanvändare i stort sett. Egentligen handlar det oftast om den så kallade illegala fildelningen, som många tror är samma sak som fildelning då i alla fall svensk media inte riktigt har så stor koll på vad de skriver om.

Det började pratas om illegal fildelning när fildelningstjänsten Napster kom upp på tapeterna. Detta på grund av att olika globala skivbolag tyckte att de började förlora makten över sina kunders val av vilken musik de ville lyssna på. Något man i åratal utövat och på olika sätt utnyttjat sina kunder genom oförklarliga prishöjningar och liknande. Istället för att försöka anpassa sig till denna nya teknik, valde man från deras håll att försöka stävja den.
Detta genom att utan några som helst faktiska belägg påstå att fildelningen av musik bidrog till förminskning av skivförsäljning. Man förstökte stärka dessa falserier med olika vinklade och snedvridna rapporter som faktiskt inte säger ett dugg, då man i stort sett alltid utgår ifrån att en nedladdad skiva innebär en försäljningsförlust. Ett grovt felaktigt påstående som de två professorerna Felix Oberholzer-Gee och Koleman Strumpf överbevisade denna i rapporten "The Effect of File Sharing on Record Sales" där man jämfört samband mellan försäljning av skivor och vilken utsträckning de laddas ner. Jag ska inte gå in på den rapporten mer än att säga att det faktiskt i många fall tvärtom varit så att skivor som laddades ner mer också ökade i försäljning.

Napster stängdes i alla fall ner 2001 efter flertalet stämningar. Genast dök det upp nya liknande tjänster Kazaa och Audiogalaxy var några av dem. Kazaa är lite extra nämnvärt då man kunde ladda ner även filmer och andra filer där och inte bara musik. Än en gång valde man från skivbranschen att påstå att detta var något som missgynnade deras försäljning och stämde till båda tjänster fick läggas ner. Med utvecklingens framfart ligger vi nu på en nivå där man kan ladda ner hela skivor och filmer på ett par minuter, när det i början handlade om enstaka låtar. I Olofs eminenta blog kan man läsa om Darknet, en tjänst som till synes är omöjlig att spåra och därmed ett omöjligt helvete att ta itu med för den hetsjagande musik- och nöjesbranchen som väljer att anklaga fildelning som boven när försälningsökningen inte riktigt gått lika skyhögt som man önskat.

Med denna kortfattade lilla bakgrund kan man då fråga sig om det är etiskt försvarbart att fildela. Självklart är svaret ja. Att dela med sig av något med en annan människa är en av grunderna för samarbete och samarbete är något som människan bygger sin existens på. När man istället pratar om den etiska aspekten i Illegal fildelning, så vill jag först ta upp några få punker där.

Det man gör när man fildelar, är att man skapar en kopia av något, och skickar vidare till något. Alltså "stjäl" man inget när man laddar ner och man för inte vidare "stulet" material när man delar ut. Det man dock gör är att man bryter mot en tolkning av upphovsrättslagen. Denna nytolkning av lagen har också lett till att det nu inte längre vad jag vet tillåtet att låna ut en skiva eller bok till en kompis. Något som tidigare ansågs helt i sin rätt. Det är alltså denna mystiska, förvirrade lagtolkning man som vanlig människa bryter mot när man försöker dela med sig av något man själv äger och har köpt.

Så kan man anse det vara etiskt försvarbart att syssla med fildelning? Man kan ju argumentera för att det är oetiskt att bryta mot lagen, men personligen så anser jag det har mer med moral att göra. När det handlar om fildelning så har upphovsrättslagen tillämpats av en anledning; musikbranchens stora pengar. Har man mycket pengar så är det inte svårt att trycka på lite knappar här och där. Ur ett utilitaristiskt perspektiv skulle jag vilja påstå att fildelning är etiskt korrekt. Inte minst då en nygjord sifoundersökning visar att näst intill hälften av Sveriges befolkning vill tillåta all form av fildelning och på så vis hindrar lagtolkningen där fildelning av upphovskyddat material är olagligt folk att söka maximera sin lycka.

NP: Behemoth - Slaves Shall Serve

Web 2.0: Bu eller Bä

En fråga som jag funderat lite på när jag läst om Web 2.0 är huruvida det är bra eller dåligt.
För o ena sidan gör man med Web 2.0 det möjligt för en helt ny skara människor att få tillgång och påverka Internet på ett helt nytt sätt. Med enkla mallar kan man utan problem skapa blogar, communitykonton, wikis och annat. Men är detta bara bra? För i och med denna förenkling som faktiskt gör att många mer människor väljer att använda Internet mer aktivt, så skulle man kunna påstå att människor lockas in i en säkerhet utan att känna något behov av att verkligen lära sig hur man använder Internet med kodning och scriptning. För man är ju fortfarande helt beroende av de som skapat tjänsten, man kan skapa en egen hemsida, men man fyller egentligen bara i en mall som någon annan skapat.

Denna diskussion hade vi lite på förra föreläsningen, och jag måste såhär i efterhand säga att jag tycker det är struntprat. Kanske inte helt och hållet, men jag har väldigt svårt att hålla med just den synen av Web 2.0's följder. Jag tror tvärtom att ett ökat allmänt intresse för informationshantering på Internet snarare kommer öka antalet människor som vill veta mer och som vill ta reda på mer om hur saker fungerar. Den mängden människor som söker sig till att pilla med att koda och scripta kommer att göra det, och den strömmer tror jag inte alls kan påverkas negativt av Web 2.0. Kanske att det finns en försvinnande liten del Internetanvändare som tycker sig kunna tillfredställa de hemsideprojekt man söker göra med myspace eller liknande. Dock tror jag att i det stora hela kommer intresset för Internet och dess kraft i att just kommunicera och skapa tillsammans att locka fler till att lära sig mer.

NP: Dismember - Dismembered

Web 2.0: Internet åt folket

När jag läst om Web 2.0 så har det som främst lagts fram som nytt och givande är användarnas möjligheter att själva skapa och styra över material. Exempel på Web 2.0 fenomen som de flesta säkert hört talas om och som sprid helt otroligt är ju blogar (hur stavar man egentligen? enligt vissa sidor är det två "g"..?), Youtube med liknande tjänster, messengertjänster och så vidare. Jag skulle tro att en stor majoritet av svenska Internetanvändare under 40 känner alla de företeelser jag nämnde.
Det är ju i sig inte så konstigt då det i tidningar skrivs blog, högt uppsatta politiker använder sig av det, och det framförs som ett nytt unikt sätt att nå ut till massvis med människor. Youtube kan ingen ha missat efter hur det hypats i media något otroligt. När sedan Google valde att köpa upp Youtube för 1.6 miljarder dollar, eller 12 miljarder kronor, så insåg man som vanlig dödlig hur stort youtube faktiskt är.
Till sist har vi messengerklienter. Jag kan tänka mig att varenda Internetanvändare i Sverige under 30 år använder sig av någon form av messengeraklient. Här kan man chatta direkt med sina vänner, eller med främmande människor för det om man vill. Det fördelaktiga med de här tjänsterna är att de inte är browserberoende, man laddar ner en liten mjukvara som man kan köra i bakgrunden för att använda när man ska chatta med sina vänner.

Något som är gemensamt för alla dessa applikationer är att de är väldigt användarvänliga (eller skall vara i alla fall), vilket gör att "vanliga" människor som inte ha så jättestor kunskap i kodning eller scriptning skall kunna använda sig av Internet för att kunna lägga upp och hantera information samt data och få ut mer än bara surfa runt och leta efter saker här och där.

Något annat som också är gemensamt för dessa tjänster är frågan om vem som bär ansvar för det som läggs ut eller som hanteras i de olika applikationerna. Är det skaparna som ligger bakom tjänsten som bär det uteslutande ansvaret för vad som finns på sajten, eller är det så att man som användare har ett ansvar?

I de flesta fall förekommer det olika former av avtal och liknande som man som användare måste acceptera i fall att man vill använda sig av tjänsten. Dessa avtal är ofta hiskeligt långa, och det krävs ofta i princip bara att kryssa i en ruta utan att läsa igenom avtalen för att kunna gå vidare i sin installation eller när dessa avtal nu poppar upp. Man kan ju utifrån dessa avtal mena på att det är användaren i sig som bär ansvar för vad han eller hon väljer att göra med tjänsten. Tillverkarna kan ju dessutom knappast gå igenom varenda blog, varenda konversation eller varenda videoklipp för att se om där finns något som inte följer de bestämda reglerna. Jag tycker dock att frågan inte är så enkel. Frågan om vad som är stötande eller som är emot reglerna är i många fall jättesvår att bedömma. Vissa personer reagerar olika på olika saker, vissa tar mer illa vid sig än andra av olika ting. Mycket beror på kulturskillnader, men mycket grundar sig också i att vi faktiskt är olika individer.

Exempelvis har man i Turkiet fått fram ett domslut som där Youtube ska blockas för nätanvändare med anledning att Mustafa Kemal Atatürk, Turkiets landsfader förlöjligas på vissa filmklipp. Brasilien och Thailand är länder som också infört olika regleringar kring Youtube. Liknande fall finns där exempelvis Annie Lenox (sångerska från Eurythmics) dotter bjöd några vänner på fest när hon var ensam hemma. Någon snäll vän lade upp inbjudan på Myspace, och katastrofen var ett faktum. I dessa fall kan kanske påstå att det rör sig om slags integritetsfråga. Vi har kanske svårt att se agerandet i Turkiet som försvarbart, men kanske har vi lättare att anse att den sextonåriga Lola Lennox integritet faktiskt kränkts när någon skickar runt hennes personliga inbjudan på nätet med adress och information om när hon är ensam hemma. Samtidigt kan man tycka att ingen gjort något olagligteller brutit mot några regler. Ännu svårare blir det när man tittar på blogar.
Många blogar är som dagböcker för människor, där man av någon anledningen vill dela med sig av sitt privatliv på Internet och därmed hur många människor som helst. Det finns även mängder med politiska blogar, och eftersom det handlar om personliga åsikter som man själv står för och inget annat, kan man spä på lite hur starkt man vill.
Pratar man sedan om messenger och andra "sociala tjänster" så finns det oändligt med många fall där folk anser sig blivit kränkta och liknande.

Man kan då fråga sig vem som bär ansvaret för dessa kränkningar. Det mest påfallande svaret är ju användaren som utfört den kränkandehandlingen Har man brutit mot en regel eller till och med en lag, så får man ta konsekvensen. Dock undrar jag ibland om det verkligen är rätt och etiskt försvarbart att överlåta hela det ansvaret till användaren? För vad är rätt och fel på Internet? Helgon.net är ett Internet-community för alternativa människor, blev omdiskuterat sedan folk diskuterat pedofili i tjänstens forum. Man jämförde pedofili med heterosexualitet och fick stöd från moderatorer som ansåg att man hade rätt att diskutera sådana här frågor. När det sedan uppmärksammades i media, bestämde man från sidans sida att det inte var tillåtet längre. Vem bar ansvaret där? Användarna som diskuterade frågan bröt ju faktiskt inte mot några regler.

Nu kan det tyckas att jag driver bort från ämnet en smula, men vad jag vill komma fram till är att i och med Web 2.0 så möjliggör man för vanliga Internetanvändare att kunna utnyttja Internet på ett nytt sätt, och på så vis öppnar man upp för en enorm massa människor som tidigare inte riktigt förstått sig på hur man gör. Men samtidigt blir det jättesvårt att säga vem som bär ansvaret för det som sprids och läggs upp. Är det företaget/skaparna bakom en specifik tjänst, eller är det användarna av tjänsten?

NP: Crippled Black Phoenix - Really, How'd It Get This Way?

Web 2.0: Fria Online-encyklopedier

Det här bloginlägget är lite kul i sig måste jag säga, då jag från början inte riktigt visste helt vad web 2.0 innebar. Jag kollade upp det på Wikipedia och tänkte nu då skriva om just Wikipedia i min blog. Det är ju så innästlat i web 2.0 att jag inte vet vad.

Nåväl, Wikipedia är förmodligen den mest kända onlineencyklopedien på Internet. Även om man brukar använda Google för att söka sin information så hänvisas man ofta till Wikipedia. Wikipedias styrka är att användarna är de som tillför och uppdaterar artiklar till denna encyklopedi, vilket gör att man kallar Wikipedia för en öppen och fri encyklopdi. I och med att användarna (som är hur många som helst) tillför artiklarna har Wikipedia en enorm mängd med artiklar i alla möjliga olika ämnen, jag har själv faktiskt korrigerat ett par artiklar då det dock endast rörde sig om stavfel. Det är ytterst lite som man inte kan hitta på Wikipedia, och ju större sajten blir, desto fler användare får man vilket då ökar antalet artiklar ännu mer. Det går så att säga i en god cirkel om man kan uttrycka sig så.
Man kan genast fråga sig hur pålitiligt Wikipedia är om i stort sett vem som helst kan logga in och skriva en artikel om något, och givetvis är detta en helt legitim fråga, som man faktiskt måste fråga sig om vilken information man än läser, var man än läser den.
Wikipedia har dock en del regler och kriterier som måste uppfyllas för att artiklar ska bli helt godkända. Exempelvis måste man som användare alltid hänsvisa till källan man fick sin information ifrån. Man kan dessutom inte skriva hur som helst. I de fall där någon skrivit "it is said" eller liknande finner man i början av artikeln en informationsruta som informerar om att det saknas vissa källor eller att artikeln inte riktigt redogör för hur man kommit fram till vissa saker.

En liknande sida i sammanhanget är All Music Guide. En sida för musikälskande människor där man kan hitta i stort sett vilka artister som helst, läsa biografi samt diskografi och annat. Precis som på Wikipedia är det här användarna som skriver om artister och recenserar skivor med mera.

Det som är styrkan med dessa båda sidor och andra liknande sidor är som sagt just det att användarna själva uppdaterar sidan och innehållet, vilket gör att det alltid är aktuellt och brett i ämnen. Men det är lite av ett tveeggat svärd skulle man kunna påstå. Visst har man från Wikipedias håll lagt upp regler och liknande som skall åtföljas för att undgå allt för subjektiva artiklar samt att kräva källhänsvisningar från dem som skriver artilklarna.
Men slutligen hänger ju allt på hur man väljer att bedöma det som står på sidan. Jag menar, det finns ingen världslig sanning egentligen. Nästan allt som vi känner till kommer från vår uppfattning om något. Det är i och för sig något som gäller för alla former av encyklopedier och faktaböcker. När vi talar om All Music Guide så lider man inte riktigt av samma problem där. Recensioner är och ska vara subjektiva, artister är inte eller alltid lika omstridda i som exempelvis politiska ämnen.
Jag var själv i början tveksam till Wikipedia just av den uppfattningen att jag inte trodde att någon orkade kolla upp artiklarna eller hur Wikipedias skapare kunde hålla koll på att användarna. Givetvis fungerar inte sidan helt hundraprocentigt bra, då vissa artiklar blivit låsta på grund av vandalisering av informationen i dem. Men trots detta så vill jag påstå att Wikipedia är den mest korrekta encyklopedi man kan hitta. Eftersom det inte rör sig om ett litet gäng författare, utan alla användare. Skriver jag att en banan är ett litet djur från östra Frankrike, så kommer det att ändras snarast av en annan användare. Detta eftersom sidan används flitigt och besöks, samt att det finns så många kriterier som visar på om artikeln i fråga saknar något för att göra dentrovärdig eller liknande. Kulturella skillnader, eller liknande kommer finnas i alla uppslagsverk, men jag tror att Wikipedia lättare kan handskas med dessa problem då användarna lätt kan fylla i det som saknas. Inget annat uppslagsverk i världen kan mäta sig med den kunskapsbas som Wikipedia ju faktiskt besitter med alla sina användare.

NP: Nine Inch Nails - Vessel

Onlinespel & Spel Online: Svenska Spel och nätpoker

På senare år har pokerspelande blivit grymt hypat. Det började lite "oskyldigt" med ett par program som poppade upp i TV, där man följde pokerturneringar och hade expertkommentatorer som kom med synpunkter på folks spelande. Sedan kom lite mer flashiga program som "Celebrity World Poker Tour" där diverse TV-känsidar ställde upp och spelade om pengar som de sedan gav bort till olika välgörande ändamål.
Då dessa program gick på olika kanaler och på rätt bra sändningstid, och vips hade poker blivit hur hett som helst. I skolor pratade man om pokerförbud då elever spelade bort varandras pengar, i tidningar skrevs det om folk som blivit beroende hit och dit. I samma veva började olika pokersajter poppa upp och intresset för dessa verkade helt enormt.

Svenska spel, som innan inte sysslade med poker då det ansågs ge för snabb feedback och således inbjöd till beroende, började diskutera pokerfrågan. Många företag kunde ha sin bas utomlands och erbjuda nätpoker för svenskar utan att bryta mot Svenska spels monopol. Antalet pokerspelande svenskar ökade kraftigt och det talades om "pokerboomen", böcker om poker sålde som smör, man kunde till och med få ett minipokerset i Kalle Ankatidningen.

I slutet av 2005 uppmätte Svenska spel att nätpokern omsatte 9-10 miljarder kronor, vilket för spelbolagen innebär vinst på ungefär 1 miljard kronor. Man började då även prata om missbruk och att staten faktiskt borde gå in med Svenska spel på pokermarknaden för att "avkanalisera" spelare från pokerberoendet och locka svenskarna tillbaka till Sverige i sitt pokerspelande.
Samma höst fick också Svenska spel tillstånd av regeringen att ge sig in i nätpokervärlden. Målet för Svenska spel skulle vara att ta 25-30% av marknaden. Skulle man lyckas med detta, räknar Svenska spel med en bruttointäkt på 250 miljoner kronor. En inte helt dålig summa enligt mig.

Nu kan man givetvis ge sig in i en diskussion om det är rätt av staten och Svenska spel att ge sig in i pokervärlden, speciellt med tanke på alla missbrukare och annat elände det kan leda till. Att det finns ett missbruk är klart och tydligt. Bara det faktum att i stort sett alla jag känner som sysslar medpoker säger att de går som sämst plus minus noll, men oftast kammar hem en del "det går himla bra faktiskt", tyder på att något inte är helt rätt (att alla vinner är ju omöjligt, och att alla ska gå jämt ut torde nog göra spelet rätt trist).

Dock kan man försvara Svenska spels inträde med att de faktiskt satsar mycket på rehabilitering och hjälp till folk som fastnat i beroende eller liknande. Dessutom har man strikta regler man fått av regeringen som gör att pokerspelandet blir "säkrare" jämfört med exempelvis utländska aktörer. Reglerna som gäller är följande:
* Ingen under 18 år får delta.
* Ingen får delta som inte själv satt en gräns för hur mycket han/hon kan förlora.
* Ingen får spela som inte själv satt upp en gräns för hur länge han/hon får spela.
* Marknadsföring får bara ske i tidningar och på Internet
* Telefonnummer till stödlinjen för spelberoende måste finnas i marknadsföring och på spelplats.
* Bolaget ska arbeta aktivt för att motverka problem med överdrivet spelande.
* Högsta tillåtna spelinsats ska vara två prisbasbelopp, för närvarande 79 400 kronor. Regeringen kan återkalla eller ändra tillståndet med omedelbar verkan.
* Regeringen ska utvärdera pokerspelet på Internet under våren 2007. (TT)

Huruvida regeringen med Svenska spel agerar etiskt korrekt eller inte tänker jag inte riktigt ge mig in på. Det jag mest funderar över är huruvida man etiskt kan försvara hela agerandet med regeringens tillåtande. Man har ju bestämt att pokerspeladen är skadligt, då det ger för snabb feedback och därför är beroendeframkallande. Innan alla TV-program och liknande var inte poker allt lika populärt och omsatte i Sverige inte alls samma pengasummor, då var inte Svenska spel det minsta intresserade av att syssla med nätepoker. Men efter pokerns genomslag och "förfining" som man faktiskt kan kalla det, så var det helt plötsligt väldigt lägligt att ge sig in i marknaden.

Vi har statligt monopol på alkohol, då vi på 1800-talet söp sönder oss och hade ihjäl oss något helt sjukt mycket. Statligt monopol på exempelvis nikotin eller något ännu mer kontroversiellt, prostitution är det i dagsläget inte frågan om. USCH! säger gemene man. Ok, nu är inte prostitution direkt beroendeframkallande, men visst finns det ett missbruk. När människor mot sin vilja tvingas till något, prostitution eller idrott eller vad som helst, så är det ett slags missbruk. Att prostitution är populärt i Sverige är inget nytt, världens äldsta yrke som det brukar kallas är väldigt poppis, och mängder med svenska män ser njutning i att betala för unga öststatsflickor (något som uppmärksammades i och med filmen Lilja 4-ever).

Nikotin är ett annat ämne som omsätter stora mängder pengar och försätter många i beroende. Men i båda dessa fall är det ingen som talar om att staten ska gå in och och "Kanalisera" kunderna, för att förbättra villkoren och ordna rehab med mera. Främst för att båda ämnena är fula och skamliga i viss mån. De flesta är överrens att statligt stöd till vare sig nikotinindustrin eller prostitution är moraliskt och etiskt fel.

Nu vill jag inte propagera för ett förstatligande av prostitution, även om jag anser att det är upp till gemene man att bestämma vad man/kvinna att göra vad han/hon vill med sin kropp. Utnyttjande och tvång och trafficking är givetvis icke acceptabelt och något jag avskyr mer än mycket annat.

Dock ställer jag mig frågan om hur det skulle vara om några år om det kom ett gäng med TV-program som visade hur coolt och sofistikerat det är med rökning.. Eller att röka majja, alternativt använda lite prestationshöjande preparat, eller ha sex för pengar (Pretty Woman), listan kan göras lång på ämnen. Gränser som vi idag ser som helt glasklara och etiskt korrekta kan ändras inom loppet av några få år. I alla fall om det som i pokervärlden finns mycket pengar att vinna.

NP: Nine Inch Nails - The Great Destroyer

Onlinespel & Spel Online: Bot-armé

jag läste precis en intressant artikel om en kinesisk student som spelade spelet Lineage II, där det är tillåtet att slå ner andra avatarer och därefter stjäla deras pengar. Man får dock väldigt lite pengar när man gör detta, vilket gör aktionen rätt meningslös.
Studenten i fråga skapade då en armé av botar som rånade folk och gav alla tillgångarna till honom själv. Då man kan handla valuta för riktiga pengar i Lineage II, kunde han göra sig rik på detta sätt.
Han åkte fast och blev fälld, för att olovligt ha tagit sig in på en server. Läs mer själva: http://news.bbc.co.uk/2/hi/technology/4165880.stm

NP: [:SITD:] - Benumbed

Onlinespel & Spel Online: Onlinspelsfusk

I takt med att mer och mer människor använder sig av Internet, har speltillverkarna spottat ut otaliga onlinespel, där man kan interagera med andra människor över hela jorden i samma spel. Mest populärt och som man idag nästan inte kan undgå att ha hört talas om är "World Of Warcraft", företaget Blizzards grafikmässigt starkt barnfilmsinspirerade spel som lockat miljontals användare världen över. Precis som många andra fenomen som kommit med Internet är onlinespel en jättemöjlighet för människor som spelar spelen att knyta kontakter och kunna spela med människor på andra sidan jordklotet. Idag omsätter spel som "World Of Warcraft", "Star Wars Galaxies", "Eve online" med andra enorma summor. Onlinespel är jättepopulärt och framtiden för dataspel och tv-spel ligger med stor säkerthet i just onlinespel där folk kan interagera med andra spelare världen över. I och med att det är så stort och växer så fort, förekommer det givetvis även vissa problem. Möjligheterna skapar tjuven heter det, och det gäller även i onlinespel.

Trots att det i många onlinespel finns regler, så är de i det stora inte svåra att gå runt. Ett fall som blev omtalat i onlinespelkretsar var när användaren Nightfreeze som i spelet "Eve Online" lyckades blåsa mängder med användare på stora summor pengar, genom att påstå sig ha bildat en pool för att köpa ut ritningarna till ett bra rymdskepp (För att läsa mer om denna incident kan jag hänvisa till Olofs blog (biotechisgodzilla.blogspot.com/). Liknande problem har funnits att läsa om i den virtuella världen "Second Life".
Det gemensamma för båda dessa virtuella världar är att man har en valuta som går att köpas för pengar från vår fysiska reella värld.
Att begränsa sig med att ha en valuta som man bara kan handskas med i spelet och som inte på något sätt är kopplad till pengar i den reella världen är ingen säkerhet givetvis. I många andra spel förekommer annan form av "fusk" där användare jobbar upp en karaktär till en hög nivå, eller samlar på sig en viss mängd föremål och sedan säljer detta till högstbjudande på forum eller auktionssajter.
Exempelvis har det i Kina och Rumänien bland annat vuxit fram företag som sysslar med att jobba upp karaktärer för att sälja till folk som av någon anledning inte vill spela upp en karaktär från början. Genast kan man ställa frågan, är detta verkligen etiskt rätt? Sofie skriver om detta i ett inlägg i sin blog (janiseed.blogspot.com/), där hon belyser olika synsätt på hur man skulle kunna rättfärdiga respektive orättfärdiga ett eventuellt säljande.

Sofie skriver även att hon inte kan tänka sig något fall där det är etiskt försvarbart att köpa en karaktär. Min första tanke var precis den samma. Men så kom jag att tänka på när jag var yngre och samlade på hockeybilder (ett fenomen som tyvärr verkar utdött idag). Jag samlade på det New York baserade laget Rangers och hade kompletta samlingar i märkena Parkhurst och Ultra. För att få ihop de bilder man ville, köpte man hockeybildspaket i affären och bytte sedan bilder fram och tillbaka. Det fanns speciella tidningar som höll koll på vilka kort som mer värdefulla än andra beroende på hur sällsynta de var.
Efter ett tag, när hockeybilderna slog igenom hårt, öppnades små affärer där man kunde köpa vilka bilder man ville. De kostade mer än vad ett paket gjorde, men man fick specifikt det kortet man ville ha och kunde lätt konkurera ut andra om man exempelvis förhandlade om ett lite större byte med "mer värda kort". Istället för att köpa paket efter paket med bilder för att kanske få en bild på Mark Messier, eller för att hitta någon någorlunda lika åtrovärd bild att byta mot en Messierbild, så kunde jag nu för en slant köpa mig den bilden jag ville ha. Frågan uppkom givetvis om det var schysst eller inte och liknande att man gjorde på det här viset.

Nu är jag medveten om att liknelsen inte är jättebra då det bland annat rör sig om mycket större lopp i fallen där man handlar med karaktärer i onlinespel, sedan finns det faktiskt regler som speltillverkaren kräver att användaren i de flesta onlinespel ska godkänna och efterfölja och som innebär att man inte får sälja karaktärer eller liknande. Då regler egentligen inte alls måste ha med etik att göra, så struntar jag helt och hållet att ens diskutera dem. Problemet som man pratar om när det handlar om försäljning och "fuskande" av karaktärer och utrustning i onlinespel grundar sig, precis som i mitt hockeykortsexempel, att det är oschysst och orättvisst för de som kämpat och slitit med sina karaktärer och jobbat för att komma någonvart. Här har man spelat i ett år, eller samlat kort i ett år, så kommer en nisse och slänger upp lite stålar och köper en mins lika bra samling/karaktär som den jag har. Det går ju inte.
Eller gör det det?

Jag vill kanske vara en ninja, som inte följer ett gilles regler. Min tolkning av hur jag vill spela spelet kan vara på så vis.
Det jag undrar är vems utgångspunkt man ska gå efter. Kan det vara så att jag som spelar spelet varje dag i flera timmar och har gett mitt yttersta för att skapa min karaktär har rätt? Kanske kan det vara så att jag överdriver? Om någon vill spela ett spel med en superkaraktär från början och är villig att slänga ut en slant för det, är det då fel inställning? Självklart kan man argumentera för att spelet eller samlandet förlorar sin mening när man bara kan fixa det man vill ha direkt. Man lär tröttna på spelet rätt fort, och det är ju tillverkarens mardröm. Men är det fel synsätt för det? Går det inte att etisk försvara sitt agerande? Det tror jag nog.

Även om det i många fall kan vara svårt. Man har i tidningar kunnat läsa om tragiska händelser; kinesen Qui Chengwei vann i spelet "Legend Of Mir 3" ett svärd som han lånade ut till sin vän, som i sin tur sålde det för 870 dollar utan att dela med sig av vinsten. Då polisen inte kunde göra något åt saken, slog Qui i sin ilska ihjäl sin före detta vän. Likadant finns en händelse där en mamma hävdade att anledningen till hennes sons självmord berodde på ett rån han blivit utsatt för i spelet "Everquest". Dessa saker kan man anse att förövarna i frågan bär ansvaret för, och i och med att man kan förstöra för andra människor i spel genom "fusk" eller lureri så är det inte etiskt korrekt.

Men vi talar om om onlinespel, där folk från hela världen och tusentals olika kulturer agerar.
Det är lite samma problem som i diskussionen kring integritet, hur definerar man integritet? Det är möjligt att det med tiden växer fram en sorts Internetkultur med speciella normer och oskrivna regler eller liknande man kan gå efter. Men jag kan mycket väl tänka mig att någon etiskt kan försvara sitt i någon annans ögon "fuskande".

NP: [:SITD:] - Firnament

Integritet: Google

Det här bloginlägget kommer vara lite gränsöverskridande kan man säga. Det gäller väl säkerligen för många inlägg och ämnen man kan ta upp, men just detta skulle likaväl kunna ha hamnat under "Digitalt Motstånd". Dock tänker jag titta på fenomenet ur en annan synvinkel.
Jag tänker skriva om Google. Google är något som alla säkert känner till, världens förmodligen mest populära och bästa sökmotor. Hur många gånger har man inte fått svaret från lata, tröga föreläsare att "har du försökt att googla?" (Datalingvistisk Projektkurs vt-05).

Jag råkade nämligen för ett tag sedan hamna på en sida som handlade om Google som heter "Master Plan - About the power of Google" och är en del av ett kandidatarbete skrivet av Ozan Halici och Jürgen Mayer från Ulms universitet i Tyskland. Arbetet är i form av en dokumentärfilm som de två studenterna gjort. Då jag själv har en google-mail och ofta använder mig av googles funktioner, exempelvis skriver dessa inlägg i deras Google-docs (en kopia på Microsofts Word) blev denna film väldigt intressant att se.
Dokumentären börjar med att man får en överblick över Googles starka sökmotorövertag. I hela världen har Google 44,1% av marknaden när det kommer till sökmotorer, Yahoo som ligger på andra plats har bara 28,7%. Tittar man enbart i Tyskland ser man att Google där har nästan 90% av marknaden, vilket sopar mattan med konkurrenterna Detta övertag och popularitet kan förklaras med att algoritmen PageRank som grundarna av google utvecklade 1997 på Stanford University där de studerade, visade sig vara såpass mycket bättre än alla andra existerande sökmotorer att antalet nöjda användare ökade lavinartat.
Google är idag ett av de störst växande företagen i världen, Halici och Mayer presenterar att 99% av intäkterna kommer från reklamannonsförsäljning. Tanken med Google var från början att det inte skulle handla om att tjäna pengar, utan att göra världen till "en bättre plats" då all information ska vara tillgänglig för alla. I filmen börjar skaparna här lite skeptiskt fundera kring tanken att google då kommer att kunna kontrollera all information.
Om man tittar på Google idag så finns sökmotorn tillgänglig på över 100 språk, dessutom så finns det en massa olika gratisfunktioner man kan lägga in på sitt googlekonto eller bara använda sig av när man är på googles sida. Exempelvis kan man spela Pacman, läsa nyheter, titta på fotbollsvideos och annat. Sammanlagt finns över 70 sådana här funktioner som man kan välja att ha aktiverade på sitt konto. Allt detta avslöjar enligt filmskaparna mer och mer om användarnas privatliv för Google vilket sedan är möjligt att komma åt för sökmotorn.

Liknande kan man se på Google-mail, eller g-mail som det kallas. En mailtjänst som google erhåller gratis för vem som helst. Där får man 3GB gratis utrymme, vilket medför att man praktiskt taget inte behöver radera mail eller liknande. All denna enorma mängd datautrymme finansieras med reklamintäkter. Alla inkommande och utgående mail kopplas till speciella nyckelord som sedan gör att reklamen i mailen anpassas för användaren. På så vis vet Google allt om mailens innehåll och kan sortera dem efter nyckelord.
Ett annat sätt som google använder sig av för att få reda på information om sina användare är att googlehemsidan sätter en cookie på användardatorn som är gällande fram till 2038.

Sittande på all denna information påpekar Halici och Mayer att Google lätt skulle kunna skapa register på sina användare med detaljerade profiler. Detta är givetvis något som Google förnekar, och efter en rättegång återhåller sig google mot att skicka vidare information till amerikanska regeringen som vill använda informationen i forskningssyfte.
Dock, har man i filmen intervjuat en föredetta CIA-agent vid namn Robert David Steele, som menar på att Google och CIA har och har haft ett bra samarbete, samt att Google i början av sin karriär mottog pengar från just CIA.

Sist men inte minst nämns i filmen även att Google har ett samarbete med en viss Dr. Craig Venter som sysslar med genforskning. Google med sitt Googleware®, kan erbjuda väldiga tekniska resurser samt en databas större än vad den amerikanska staten själv kan komma fram med. Enligt Dr. Venter skulle Google inom en snar framtid kunna erbjuda sina användare en tjänst där man kan se över vilka ärftliga sjukdomar och liknande man kan drabbas av. På så sätt får företaget även en inblick i sina användare på ett helt annat sätt. Likt det projekt på Island där man sålt rättigheterna att hantera befolkningens genetiska information till ett stort företag.

Nu skall det givetvis nämnas att Google själva förnekar det mesta i den här dokumentären, och mycket som pratas om i filmen är ju främst spekulationer i vilken kapacitet företaget faktiskt har. Men jag tycker ändå det är intressant att se och även fundera kring. Till vilket nivå och med vilken rätt kan ett företag använda sig av alla information man kan harva in från sina användare. Och med vilken rätt anser man sig kunna laborera med detta? Forskning har ju i alla tider kunna argumentera för hur viktigt det är med man sysslar med och kunnat visa på varför det är helt i sin ordning med det man sysslar med. Men faktum kvarstår, man samlar inte en mängd information bara för samlandets skull, och frågan är till vad man vill använda det och vem som har tillgång till det.

I och med att jag skriver detta i google docs, så lär väl jag bli klassad som en liten rebell som skriver elakheter om Google. Till mitt försvar kan jag då säga att jag är jättesnäll och inte alls vill google något illa=).

Ta gärna en titt på filmen, den är riktigt intressant: http://www.masterplanthemovie.com/

NP: Dismantled - Purify

Integritet: Sony BMGs kopieringsskydd

"The industry will take whatever steps it needs to protect itself and protect its revenue streams...It will not lose that revenue stream, no matter what...Sony is going to take aggressive steps to stop this. We will develop technology that transcends the individual user. We will firewall Napster at source - we will block it at your cable company, we will block it at your phone company, we will block it at your ISP. Wei Will Fire-Wall it at your PC...These strategiers are beting aggressively pursued because there is simply too much at stake."

Detta citat är från ett uttalande Steve Hackler, VD för Sony Pictures Entertainment US, gjorde under en konferens i augusti 2000. Fem år senare presenterade Mark Russinovich på sin blog en teknisk analys och detaljerad beskrivning av mjukvaran som då medkom på Cd-skivor som SonyBMG producerade. För att motverka piratkopiering av skivor hade SonyBMG nämligen på de skivor man producerade även lagt till mjukvara som hindrade användaren från att kopiera skivor i viss utsträckning. Detta program installerades automatiskt på datorn om man vill använda sin CD i där.
I sin beskrivning visar då Russinovich på att delar i designen av mjukvaran som manifesterade sig som säkerhetsluckor som då kan utnyttjas av virus, trojaner och annan form av skadlig mjukvara. Dessutom nämner han att XCP som mjukvaran heter, installerades innan information om användarvillkoren kommer upp för användaren. Själva XCPprogrammet nämndes heller inte i användarvillkoren och något avinstalleringsprogram fanns inte. Detta är olagligt och kort efter publiceringen av rapporten stämdes SonyBMG.
En annan blogare vid namn Ed Felten, presenterad några månader senare i sin blog ”Freedom To Tinker” en artikel av J. Alex Halderman där denne diskuterar SunnComm DRM vilket var ett annat ”skydd” som SonyBMG använde sig av på skivor. Detta var väldigt likt XCP på de punkterna att det inte informerades om, samt att det inte gick att avinstallera. Dessutom fungerade denna mjukvara på så vis att den körs i bakgrunden på datorn och tar upp prestanda samt andra resurser även om man inte har i en kopieringsskyddad CD.

Rossinovich presenterade även senare bevis på att mjukvaran utför mängder med osäkra procedurer som kan leda till systemkrashar, är man dessutom inte väldigt datorkunnig och försöker avinstallera programmet på egen hand leder det lätt till att Windows inte kan känna igen existerande hårddiskar.
Då Sony-mjukvaran är designad för att gömma filer, registreringskoder och även processer som startar med ”$sys$”, blir det väldigt lätt för skapare av virus och maskar att gömma även sina processer bara genom att använda samma namn. Detta var precis vad som hände. Inom någon vecka kom flertalet maskar och trojaner som utnyttjade detta säkerhetshål.

Publiceringen skapade massvis med debatter och Sony lovade efter hårda påtryckningar att fixa fram ett avinstalleringsprogram, något som de släppte 2005. I november 2005 var så Russinovich igång och hade då även analyserat detta program. Det visade sig att Sony BMG inte alls tagit kritiken till sig, det enda detta avinstalleringsprogram gjorde var att göra de gömda filerna synliga, själva grundprogrammet avinstallerades icke. Dessutom valde avinstalleringsprogrammet att installera ytterligare hemliga program som inte gick att avinstallera. För att ladda ner en avinstallerare var användaren tvungen att ange sin E-mail adress och utföra olika processer som kort och gott gör det möjligt för spyware att tränga in i datorn.

Tretton dagar efter denna andra rapport som fastställde det hela som en jätteskandal för Sony BMG, släppte så Sony BMG ett ”nytt och förbättrat” avinstalleringsprogram, som skulle ta bort programkomponenterna för XCP på infekterade datorer. Detta program blev i sin tur anklagat för att inkräkta på användares privatliv då det skapade så kallade bakdörrar när det använde kod som i sin tur inkräktar på open-sourceregler.

Det enda sättet att inte drabbas av Sony BMGs spyware var att inte köpa deras skivor, alternativt ändra om i drivrutinerna på datorn så att ingen form av autorun går igång när man matar in en CD i datorn. Något som de flesta datoranvändare inte har en aning om hur man går tillväga för att göra.
Det hela slutade med att Sony BMG fick återkalla alla de skivor med kopieringsskydd som man producerat och sålt till skivbutiker runt om i världen, betala skadestånd till privatpersoner och ersätta folks köpta skivor med skivor utan skydd. Internetexperten Dan Kaminsky uppskattar att XCP var igång på mer än 500000 nätverk, vilket betyder mycket skada.

Jag själv drabbades av Sony BMGs ”skyddsprogram” när jag köpte en mp3spelare de producerade. Mjukvaran som man hanterade mp3spelaren med innehöll spyware som skickade information till Sony om vad för musik som spelades på min dator. Eftersom de flesta datorer idag har ett visst spywareskydd, låstes programmet varje gång som det försökte utföra sitt hemliga diaboliska uppdrag. Efter att blivit stämda och fått olika former av åtal mot sig runt om i världen, valde Sony att skapa ett program som skulle ”åtgärda problemet”. Det enda programmet visade sig göra var att stänga av respektive dators spywareskydd då deras spyware var igång. Det slutade med att mängder med användare drabbades av andra virus istället. Ungefär som i affären med kopieringsskyddet.

Då är frågan huruvida det är etiskt försvarbart att agera som Sony BMG valde att göra. Det var helt klart olagligt. Dock har vi lärt oss att det som är lagligt inte alls måste vara etiskt rätt. I och med att Sony BMG från första början bestämt sig för att lura sina kunder och medvetet inkludera programvara som man mycket väl visste riskerade säkerheten hos användardatorn, för att sedan när det hela uppdagades ljuga och lura användarna igen, så känner jag att det inte alls är etiskt försvarbart.

Det är dock rätt intressant hur man anser sig stå över sina kunder och betrakta dem som den lägsta formen av skit. Något som jag kommer att återkomma till när vi pratar om kapitlet om fildelning.

NP: Yes – Heart Of The Sunrise

Digitalt Motstånd: Blog

Något som jag tänkt på ett tag är alla de möjligheter som nätet erbjuder oss. Eftersom vem som helst som har tillgång till Internet kan göra sin röst hörd och nå ut till så otroligt många andra människor utan att egentligen behöva göra mer än att skriva ner sitt budskap någonstans, så försvinner i viss mån den struktur som annars finns i den fysiska världen där det krävs en massa förarbete till att exempelvis skriva en bok, göra reklam på TV, demonstrera, you name it. Det finns så otroligt mycket information och hemsidor att vilken rörelse som helst kan manifestera sitt budskap. När vi talar om digitalt motstånd så gynnas ju detta självfallet av att det är väldigt lätt att uttrycka sin åsikt på nätet och göra sig hörd.

Digitalt motstånd kan ske på många olika sätt, och jag skulle vilja påstå att just hemsidor där man skriver om sin sak och uppmanar folk till saker och ting är det vanligaste, det kräver inte direkt någon djupare kunskap i ämnen mer än att man kan koda html. Idag finns även sidor där man kan uttrycka saker utan att ens kunna koda eller liknande. Ett exempel är blogar, som vi här på kursen skriver bland annat. Här kan man bara registrera ett användarnamn och uttrycka sig. Nu finns det väl i och för sig vissa regler för vad man får och inte får uttrycka men i det stora så kan man skriva om lite allt möjligt. En form av sådant motstånd är exempelvis Mark Russinovich och Ed Felten som genom sina blogar lyckades få hela jätteföretagen Sony BMG att gå på knä i något som kom att bli känt som en jätteskandal för företaget. Mer om detta kommer jag att skriva om i nästa kapitels blogavsnitt.

Kort sagt kan jag nämna att dessa båda genom att offentliggöra sina slutsatser lyckades visa på Sony BMGs elaka spywareprogram som de olagligt och på ett vidrigt sätt lurade på sina kunder. Detta kunde säkert göras på andra sätt än just via Internet, men just att man publicerade resultaten på en blog gjorde att en stor mängd folk fick information direkt och inte genom andra medier som ett jätteföretag som Sony säkert skulle kunna manipulera.

Jag tycker att dessa två blogares agerade helt i sin ordning och visar på att man på nätet kan få stort genomslag utan att behöva ha något ekonomiskt stöd, eller liknande för att kunna göra sig hörd.

Mark Russinovich famösa bloginlägg: http://blogs.technet.com/markrussinovich/archive/2005/10/31/sony-rootkits-and-digital-rights-management-gone-too-far.aspx

Ed Feltens blog: http://www.freedom-to-tinker.com/?cat=12

Ed Feltens och Alex J Haldermans artikel: http://itpolicy.princeton.edu/pub/sonydrm-ext.pdf

NP: Cult Of Luna – And With Her Came The Birds

Digitalt Motstånd: Uncyclopedia

En rolig sida jag många gånger suttit och läst roligheter på är Uncyklopedia, vilket fungerar precis som Wikipedia, dock är skillnaden att Uncyclopediasidan bara består utav trams som ett gäng lustigkurrar printat ner. Det finns säkert mängder med sådana här sidor, och man kan väl kanske undra om detta räknas som digitalt motstånd.
Det tycker jag man kan. För även om huvudtanken med sidan är att underhålla och roa, så kan man se att det oftast riktas en liten pik mot Wikipedia. Inte minst i artikeln som handlar om Wikipedia. Läs och njut=).

http://uncyclopedia.org/wiki/Wikipedia

/Thomas

NP: When We Fall - Dear Nobody

Digitalt Motstånd: Second Life

Nu kanske det kommer poppa upp flertalet blogginlägg med samma innehåll, men det beror på att jag inte lyckas få upp detta inlägget på bloggen även jag valde att publicera det häromdagen. Det är mystiskt!

Jag minns när jag för några veckor sedan läste en massa artiklar i svenska och utländska tidningar som handlade om MMO (Massive Multiplayer Online)-spelet Second Life. Spelet, om man ens kan kalla det för spel är en virtuell värld som i korthet går ut på att leva ett "andra liv" i. Man kan göra lite vad som helst, som att bygga byggnader och monument eller öppna butiker, köpa mark, eller bara gå runt och lära känna människor.

Det som uppmärksammades i media var att företag, partier och andra fått upp ögonen för Second Life som nu har 4,4 miljoner registrerade användare. När Le Pens extremhögerparti började sprida rasistisk reklam i Second Life satte det igång massiva protester i hela Second Life och man kunde läsa om organisationer som demonstrerade för demokrati och mot kommersialism. En specifik organisation som jag tycker är intressant är SLLA (Second Life Liberation army) som främst använder sig av direktaktion. Detta genom storma möten för olika företagsuppvisningar, detonera virtuella bomber som syns som rökmoln framför olika byggnader för företag eller anordnat blockader.

Jag tycker det är väldigt intressant att det bildats sådana här grupper, det finns ju ingen form av polis eller annan ordningsmakt i Second Life vilket gör sådana här aktioner helt legitima. Linden Labs som står bakom Second Life har inte heller försökt sätta stopp för dessa aktiviteter, och frågan är om det är möjligt utan att inskränka på den frihet användarna har i sitt skapande i spelet, vilket ju är anledningen till populariteten. Som helt utomstående och således opåverkad tycker jag det är himla kul att se utvecklingen. Kan det bli så att ett spel/community växer sig så stort att skaparna tappar greppet om det och inte längre är herrar över sin kreation? Personligen hoppas jag just på detta. Jag skulle gärna se en utveckling där användarna själva tar tag och förändrar Second Life efter tycke. Först då kan man ju egentligen kalla det för "Second Life".

Sådana aktioner och protester som SLLA utför tycker jag till viss del är helt o hållet i sin ordning, då det inte strider mot reglerna i Second Life. Jag tycker också det är lite spännande att folk blir så insatta och engagerade i ett spel att de väljer att kämpa för det och förändra det de kallar orättvisor. Sen kan man ju alltid fundera kring hur man väljer ut företagen, på vilka premisser man bestämmer att det här eller det där företagen är ett elakt kapitalistiskt företag som inte borde få figurerar i denna "värld". Jag har själv inget Second Life konto, men jag kan tänka mig att det lätt blir lite godtyckligt vilka företag som undslipper aktioner, och vilka som inte slipper det. Många människor livnär sig på Second Life, då det till skillnad från många andra spel går att handla med riktiga pengar inom spelet. På så vis är det möjligt att ruinera folk genom att förstöra eller blockera deras affärsverksamhet.

SLLA vill även skapa ett mer demokratiskt Second Life, där alla avatarer (användarens motsvarighet i spelet) har rösträtt och ska kunna rösta fram vem som ska få makt i spelet, istället för att som det är nu då Linden Labs har obegränsad makt. Man kan säkert då tycka att det är lite intressant att de själva sätter sig själva över andra och förstår för sådana de inte gillar. Skulle det dessutom bildas liknande organisationer som SLLA, som istället tar betalt från företag för att hålla SLLA och liknande föreningar i schack på samma vis som SLLA och störa möten och liknande. Det är ju iofs inget fel i det kan man tycka, då allt är i sin ordning i detta community, men samtidigt så kan det ju förstöra för andra användare som inte riktigt vill bli indragna i olika grupperingars konflikter där det inte råder någon form av ordning. Det är detta som gör att jag kanske inte helt och hållet fullt ut stödjer SLLAs tillvägagångsätt, även om jag kanske råkar sympatisera med dem just i det de gör. För får de göra som de vill, så får ju alla göra som de vill, och det blir genast en sorts anarki som inte riktigt bygger på gemensam respekt, utan mer på vem som har mest pengar att lägga på Second Life, mest tid att tillbringa vid datorn och mest kunskap i hur man programmerar mest förödande script och applikationer.

Jag länkar här till en enkel och övergriplig artikel om Second Life och liknande för den som är intresserad av att få lite bakgrundsinformation;
http://www.e24.se/dynamiskt/it_telekom/did_14835098.asp

/Thomas

NP: The Cure - Fascination Street

Dags att blogga!

Sådär, då hade jag fixat mig en blog inför kursen i Datorteknik och etik. Som det kanske märks har jag valt att skriva på svenska. Det känns helt enkelt bäst så tycker jag. Dock kan jag möjligen skriva något på engelska om folk skulle önska så. Namnet på min blog är lite småmesigt, men jag blev trött på att hela tiden fylla i massa tråkiga formulär och liknande, därav det långa namnet. Tydligen har inte skaparna av blogger.com gått kursen Människa-Datorinteraktion, där man lär sig allt om användarvänlighet=)

Det var väl allt jag hade att skriva såhär inledningsvis. Kommentera gärna och ha det så fint!

NP: Type O Negative - Profits Of Doom